ett hål.

Det känns som ett stort svart tomt hål inom mig.
Jag tänker på hur bra alla har det, jag tänker på hur det ska gå att flytta.
Jag tänker på hur pappa kommer att bli, jag tänker på hur bra min mamma och minsa syskon har det.

Men mest tänker jag på skolan, har så mycket att göra, och så orkar jag inte så tänker jag att jag tar det sen så blir det bara mer och mer och det känns som det aldrig tar stopp. Har hundra andra saker att tänka på. Matte prov snart för att få godkänt måste jag klara alla prov, Svenska är det några inlämningar som ska in. Naturkunskapen tre saker.

Är nervös för hur det ska bli att pendla till skolan fram och tillbaka, vad folk tycker om att jag ska flytta. För jag hör era kommentarer och det är inte bara i skolan utan ifrån många håll. Men det är faktiskt inte jag som har bestämmt denna flytten, jag har sagt att jag vill flytta och det vill jag.. Men jag trodde kanske inte att det skulle gå så fort som vi trott.

När man tänker tillbaka på de vänenrna man hade förr och de få man har nu, vilken skillnad! Att man växer ifrån varandra och blir helt annorlunda. Vilken skillnad på folket i Skepplanda och folket i Herrljunga. När man ser idag och jämnför de i min ålder som jag gick i en klass med det är helt sjuk. Haur hade det blivit om jag växt upp i Skepplanda?

Vill bara bort, bort från allting. Åka iväg på en resa elelr bara ut och umgås med de näramaste vänenrna alla som kan umgås tillsammans. Äta på en resturang och göra en dag på stan, shopping, glass, fika och senasre på kvällen middag eller utgång! Men bara för att det kan ge mig en nystart och köra igång emd det jobbiga i skolan och klara av de kommande månaderna till studenten!