Mobbning.

Jag vet att det är en blogg och ingen dagbok, men jag använder min blogg som en dagbok. ibland behöver jag skriva av mig och det gör jag lättast genom att skriva på ett tangentbord än med penna på ett papper. Ni som inte kan acceptera det jag skriver behöver absolut inte läsa min blogg, jag har inte tvingat någon att läsa.

Jag hatar mobbing mer än någonting annat, att se någon bli mobbad, få ord kastade på sig samt se när folk pekar och skrattar är verkligen inte snällt och definitivt ingen vänskap.
Jag börjar ofta fundera på vilka som är verkliga vänner och inte verkliga vänner. Borde man inte acceptera sin vän för den personen är?

Jag tror att alla någon gång har snckat skit om sin bästa vän till en annan vän, varför gör man det, vågar man inte stå för att man är vän med den personen bara för att den inte är lika populär som alla andra, eller vad är det frågan om? Borde inte alla vara lika värda, trots att man klär sig på ett visst sätt, har en viss frisyr eller en har finnar i ansiktet?

Går man i en skola med få elever så ser, hör man sådant konstant varje dag, jag blir så trött på att höra, se och bara gå förbi. Men berättar man för en lärare om det man ser eller hör så tar inte lärare det på allvar. Och berättar man det för en lärare och personerna som mobbat fått reda på det så är men en skvallerbytta, var fasen är rätt och vad är fel egentligen? Ska inte lärare, kuratorer, rektorer ställa upp när något händer och ta tag i det istället för att vända ryggen till och tro att den skolan är så jävla bra!

Jag säger inte att alla måste älska alla, utan jag säger bara att alla borde vara lika värda och att det fasen inte är någon tävling om man är snygg, ful, kort, smal, tjock och lång. Alla har en insida, och det är dem man vill se, inga ytliga personer med bitchblickar, kommentarer och annat.

Jag säger inte att jag är bra, för jag har också gjort misstag i livet, men jag har även varit tjejen som fått stämplar. Men alla kan någon gång ändra på sig...eller inte.